En artikel av Jonas Hållén

En resa, ett hungersäventyr på en öde ö blev det stora klivet in i mångas hjärta. Att den lilla rädda killen från landsorten i byn Jambanjelly Gambia skulle skrivas om så mycket i medierna i ett fjärran land ........
Jag hoppas att du som läser denna artikel ser möjligheter inom dig och vågar att  njuta av livet....

Jag hoppas att Robinson-Buba får sin revansch. Mörkhyade människor dyker nästan alltid upp i media sjungandes, dansandes, boxandes, som kriminella eller som offer för rasism och segregation.
Men sedan några veckor tillbaka förmedlar TV i stället en bild av en 32-årig veterinär, som smälter väl in i vårt individualistiska, kapitalistiska samhälle - utan att för den skull tappa kontakten med sina afrikanska rötter.
Man blir glad av se en sådan person, särskilt i ett medialandskap som allt oftare domineras av unga, skickligt lanserade artister, som sjunger om det hårda livet på gatan, hur sexistsvin ska slaktas, trögskallar bankas och wannabes sparkas.
Jag missunnar ingen att få sina 15 minuter av berömmelse. Det är helt okey. Men problemet uppstår när var och varannan som kan skrika "yo" på det rätta amerikanska viset får massor med publicitet av ghetto-kåta journalister, medan Sveriges alla Bubas på sin höjd uppmärksammas på familjesidorna i lokaltidningen.
Det riktigt hårda livet pågår ju inte på gatan, utan i de bibliotek och skolsalar där blivande nätverkstekniker, journalister, mikrobiologer och poliser kämpar för att överkomma de nackdelar som arbetar/underklass-tillhörighet och minoritetsbakgrund för med sig i ett litet vänskapskorrumperat land som Sverige.
Dessa hårdingar är värda all respekt och en rungande high five.
Buba är en sådan: son till fattiga lantbrukare och analfabeter, en hårt arbetande klassresenär som tagit sig hela vägen från byn Jambanjelly i Gambia till Valbo, utanför Gävle. En man som studerat till sitt yrke två gånger, först på ryska, sedan på svenska, och nu lever ett högst ordinärt vardagsliv i en villa med hustru och tre barn.
Jag vet inte om det finns något särskilt "svenskt", men däremot finns det i Sverige - och i många andra länder - något typiskt "medelklassigt".
I slutet av 1900-talet fördubblades antalet tjänstemän i den svenska arbetsstyrkan. Numera omfattar medelklassen över halva befolkningen och har därmed tagit över arbetarklassens roll som dominerande kraft i samhället
I den här dominerande klassen hyllas - även om de inte alltid efterlevs - dygder som arbete, utbildning, personlig utveckling och ansvar.
Därför tror jag att Bubas medverkan i Robinson gjort mer för integration, samförstånd och gemenskap än ett dussin statliga kampanjer, pubertala rap-texter och Mona-kvoteringar.
Distriktsveterinären Buba Badjie framstår i TV-programmet som en skärpt representant för det moderna medelklassiga Sverige - en bildad människa, öppen för diskussion, analys och samarbete över gränserna; en person som inte vill lösa konflikter genom att slakta, banka och sparka.
Kort sagt: en kille man skulle vilja ha i sitt lag.
Det är möjligt att det finns andra dimensioner av Buba, som vi tittare inte fått se - men det är en annan historia.
Hur det än går på lördag är årets vinnare i Robinson-tävlingen de två miljoner tittare som fått se att en välutbildad svensk medelklassman även kan ha kolsvart hy.

Jonas Hållén
Frilansjournalist